Freak Magnets fem frågor: NEJ

NEJ. Ett band från arbetarklassen som bildades 2011 och spelar vad de själva kallar superrock. Härom dagen släpptes deras första singel och den 11:e maj kommer debutalbumet. Därefter blir det releasefest och fler spelningar, men innan det fick Freak Magnet svar på sina fem frågor.

1. Hur skulle ni beskriva bandet för de som ännu inte hört er, och hur började ni? 

Bandet startades av Mimmi och Mirella för att råda bot på explosionsbrist på svensk musikscen. Björn kom med strax efter. För att det behövdes mer bas. Och riff. Och pedaler. Vi låter som en tågolycka, i slowmotion.  Fast svängigare.

2. Ni sjunger på finlandssvenska vilket passar musiken väldigt bra, men det är också ovanligt. Hur kom ni fram till att ni skulle göra det?

Det är i och för sig finska och svenska blandat snarare än finlandssvenska. Och svaret är nog det som frågan utgör – ljudet av finskan gör NEJ till ett bättre band. Det är också ett sätt för bandet att skapa friktion och osäkerhet då det inte är ett modersmål.  Och endast Mirella förstår. Vilket gör att alla tre har en helt egen tolkning av varje låt och kan koncentrera sig på sitt bidrag.

3. Var trivs ni bäst och varför, på scen eller i studion?

Trivas är kanske inte rätt ord att beskriva något av det. Men NEJ brinner klarast live.  Som ett tomtebloss för titaner.  

4. Berätta om det värsta eller roligaste som hänt er i studion eller på turné?

När vi lirade i Uppsala senast  så slängde någon kommentarsfälthertiginna upp lappar på scen efter spelningen med synpunkter på våra texter. Människan skapade ett analogt kommentarsfält. Eller när trummisen i eminenta Könsförrädare erkände efter vårt set att det var första gången han i hela sitt liv hade längtat efter ett gitarrsolo för det var nästan outhärdligt tungt att lyssna på oss.

Sen har vi ganska tydliga indicier på att det fanns  någon form av poltergeist i studion när vi spelade in, vilket har gjort mixen svår då Björn blev sinnessjuk varje gång han försökte mixa skivan. Man kan höra den på vissa av spåren. Rätt obehagligt. 

5. Vad kan publiken förvänta sig av ett gig med er, och vad vill ni att de ska känna efteråt? 

Dom kan förvänta sig att vi är helt inställda på att besegra våra egna låtar och oss själva och att skiten inom oss ska ut till varje pris. Kontrollförlust. Tjurskallighet. Och plötsliga korta stunder när det blir öronbedövande vackert. Ett och annat utomjordiskt leende då det verkar som att vi ibland tycker jobbiga saker blir roliga då man upplever dom genom basfrekvenser med så stark amplitud som lagen tillåter.

Vi vill nog inte säga till någon hur de ska känna sig. Men vi tror att vi kan erbjuda en kortslutning av frontalloberna en kort period. Vi återupplever vad vi har känt och berättar vad vi hoppas få känna med ett språk som går direkt på det limbiska systemet.  Så det är nog oundvikligt att man efter en NEJ konsert vet hur det känns att vara ett djur. Vi glömmer det så lätt.

Har ni något ni vill tillägga?  

Ja – Tänk på att vi kan vara ganska säkra på att något vi idag är helt säkra på kommer visa sig vara helt fel åt helvete om ett tag.

Vill ni se ett band som när de spelar live är som ett tomtebloss för titaner, och kan få er att känna den här djur-känslan Nej erbjuder er om ni går på deras spelningar? Då kan ni få den här:

12/5 O-baren, Releasefest, Stockholm

27/5 Undergången, Stockholm

22-23/7 Noisenäsfestivalen, Nusnäs (Mora)

På Spotifylistan här intill kan ni se och höra fem låtar som inspirerat Nej på ett eller annat sätt.