Freak Magnet Frågar: AND WE SHOULD DIE OF THAT ROAR

AND WE SHOULD DIE OF THAT ROAR. Eller Hardy Hum som han heter, är enmansorkestern som spelar gitarr med  styrka och känsla, och sjunger med rökig whiskyröst. Dessutom svarar han gärna utförligt på frågor om han har möjlighet. Freak Magnet gav honom den möjligheten, och här har ni resultatet; En mycket innehållsrik intervju med extra allt. Håll till godo:

Jag vet att du bor i Norrköping, men var kommer du ifrån?

”Var” är ett ganska komplext begrepp vars indexerande finger kan peka mot tid, rum, fysisk beskaffenhet, sinnestillstånd, stadium/fas, ontologiskt status mm. Var är också den sega substansen med säregen färg och odör som kommer ut ur oläkta sår som vi inte kan låta bli att pilla i – men detta tar vi någon annan gång. Hursomhelst, denna tillsynes enkla fråga är alltså svår att besvara. Allt har sin plats! Allt har sin tid! Och ändå är sådant som flyr tid och rum ett faktum. Tidlösheten är mer än en illusion. Rumlösheten likaså. Men jag brukar hänvisa till sorgligt öde som mitt primära ursprung! Tragedi är var jag kommer ifrån. Jag är ett olycksbarn. Och ja, jag törstar efter bekräftelse och medömkan. En livslång sympatifiskeexpedition. Se mig! Förstå mig!! Gilla mig!!! Jag vet sådant som inte ens drömmar vågar drömma om! Krig! Ett uppbrutet liv! Flykt! Stulen barndom! Taggfält! Undankvävda skrik! Längtan! Utanförskap! Främlingskap! Förrädiskt hopp om ett avslut. Eller en ny början! Antigen eller! Både och! Vilket som! Denna längtan! Denna eviga jävla längtan! Flykt! Strävan! Flyktsträvan! Flyvan! Sträkt! Och jag gillar det! För ”det” är jag! Och ”det” förhöjer kvalitén på mitt lidande. Varning för inre slitningar! Ett schizoidt tillvaro mittemellan ett liv som aldrig kommer tillbaka och ett liv som aldrig blir till… Finns det någon räddning? Det är möjligt!

Men i möjligheternas värld är möjligheterna bra många fler än vi någonsin vågat tro. Mot detta som bakgrund så förefaller morgondagens gryningsgaranti som föga trovärdig. Livet, sett från den ljusa sidan, är blott ett luftslott – en förföriskt vacker dödens trosförvant med kniv i handen gömd bakom ryggen. Skavankerna från skuggsidans becksvarta ask är sedimenterade i mitt kött.

Frälsningen, evigheten finns inom räckhåll för oss från denna stund då vi osjälviskt erkänner ambivalensen som en del av det vi söker och inte som pesten som måste undflys – från denna stund då vi högtidligt dekorerar mittemellan med ett emblem av tillvaro med ontologisk status bland alla andra. En hyllning och eloge till det oklara, ovissa, till allt som finns varken här eller där utan snarare både här och där – mittemellans allomsvepande imperium. Hur skulle vi annars veta var alla vägar skulle ha lett oss? Gud, Du är förlåten! Ett slag till med de brutna vingarna innan jag leende förenas med oändliga vidder av det tid- och rumlösa som är. Äntligen!

Tidigare spelade du i punkband, när blev du soloartist?

”En gång för länge sedan fanns det en bandmedlem. Efter ett tag startade hen som soloartist!” Hmmm… jag kan inte riktigt skriva under denna berättelse om en ung konstnärs väg mot oändligheten. Musikbranschens ivrighet att sätta ett kategoriserande klistermärke i pannan på varje artist känns… innehållslöst… och lite gammaldags. Alla artister är väl soloartister! Det är ju bara det att de flesta råkar titt som tätt verka i ett band eller en större orkester. Visste du om att det finns gröna människor!? De bor på en hemlig äng i den djupaste skogen som bara de vilsna kan hitta. De känner inte till ”solo” eller ”band” begreppen. De har aldrig sett sig själva eller varandra som antigen solo-gröna-människor eller band-gröna-människor. Jag har alltid drömt om att flytta dit en dag. Har bara några saker jag vill göra klart här först. Sedan blir det nattåget dit. Gillar att resa på natten. Otroligt mycket intressant man får se genom nattågens gula fönster.

Har du några medmusiker, och vad spelar de i så fall?

Efter att ha famlat i mörkret över en oöverskådlig tid snubblade jag av en slump över min lyckostjärna och föll i Kaptenens knä! Kaptenen tyckte om mig och bjöd in mig till sitt lilla krypin. Det är egentligen en ljudverkstad. Kaptenen är en audiovisionär och jag är en audioarkeolog – för honom är Kapten Studios en kristallkula eller en tidsmaskin, för mig är det en ljudgrävningsplats – tillsammans är vi en oslagbar kombo. Kaptenen har ända sedan begynnelsen varit betydande för skapandet och utvecklingen av And We Should Die Of That Roars ljudskap på många olika sätt. Hans största styrka ligger i hans magiska tubkikare med vilken han kan se in i framtiden. Själv äger jag bara en gammal borste med vilken jag borstar av mina idéer från lera och damm och låter således dess kärnfulla inre form träda fram. Tillsammans med Kaptenens fragment av framtiden ger vi uttryck för någonting väldigt unikt. Ibland sitter Kaptenen och jag med våra ljudglasögon på och berättar ljudberättelser, ser in i ljudframtiden och smider lömska ljudplaner. Tillsammans ger vi oss ut på ljudupptäcktsfärder och föredrar oroliga hav och vantasvart mörker framför fina kartor och kompass. Kaptenen har en väldans massa prylar som får allt ljud att ljuda bättre. Alla element i studions audiosignalkedjor – alla ljudförande kablar, patchar, kretskort har lötts point-to-point för hand av 100-åriga tibetanska munkar och det med koppar av i särklass bästa kvalitet som har välsignats av både Gud och Satan. Studion är både uppvärmd och belyst av hundratals audio/elektronrör, samtliga NOS rariteter som skulle få de nördigaste av rörnördarna att dregla i veckor. Allt ljud som passerar Kapten Studios duschas omsorgsfullt i de feta bandens (audio tape) magnetfält. Ja, Kapten äger även en dator men står bara där ”for show” så att ingen ska råka tro att Kapten Studios är omodern och Kapten själv bakåtsträvande – och givet hans visionära förmågor vore det både ett hån och en omöjlig paradox. (Datorn används dock ibland för att kolla på diverse musikklipp på tuben och liknande). Vi mickar upp allt som spelas in med minst 10 handgjorda mickar med guldpläterade kontakter. Kaptenens handgjorda mikrofoner är smickrande och någonstans på hans helanaloga dunderkonsol gömmer sig en potentiometer med vilken Kaptenen reglerar ”awesomeness” i de ljud vi skapar. Men detta är en hemlighet – skulle jag berätta den för dig skulle jag vara tvungen att döda dig. Kaptenen står även för pulsen i de flesta av And We Should Die Of That Roars offentliga föreställningar. Och det svänger våldsamt, precis så som ett oroligt hav ska göra.

I mörkret råkade jag även på en annan filur… en ande som föddes på en biograf, bokstavligen, han kom ut ur bioduken medan en gammal film noir pausades för rullbyte. Det enda han gör om dagarna är spela musik i sin gamla husvagn. Han har en förkärlek till mulliga resonanslådor, landet, och tjocka linor. Vi klickade och kickade direkt! Och detta förevigades i Tillfreds Med Förtvivlan. Grymt blev det!!! Sedan dess har jag träffat på fler intressanta figurer, musikplågade andar som jag själv, som på något sätt kommer att förgylla And We Should Die Of That Roars kommande ljudskap. Mörkret verkar ju bjuda på så mycket mer än dagsljuset som är lite för bright för mina trötta ögon. Och jag tror att jag har vistats i mörkret så pass länge att jag numera har ett välutvecklat mörkerseende. Det är därför jag kan se… Alla. Dessa. Fina. Människor! … i mörkret…

Vilken musikgenre handlar det om?

Nu är jag lite lost här, tror inte att jag förstår frågan riktigt? Om du undrar över vilken musikstam jag tillhör så kan jag stolt berätta att jag tillhör ett musiknomadfolk som är jägare och samlare och rör sig i tomrummen mellan de etablerade och slitna kategorierna som ofta används vid genrebeskrivningar. Vi trivs bäst i utkanten. I gråzonen. En del har försökt beskriva oss som hemlagad terapi för själsleda med ingredienser från musikvärldens alla olika hörn men egentligen passar vår musik perfekt till stora och små företagsfester som värdesätter coolhet mer än slentrianmässiga årliga get-togethers för de som är benägna att göra bort sig och ha ångest på måndagmorgnar, hippa brat-events, obskyra alternativa hemliga exklusiva samkväm, wannabe coola restauranger, pubar och klubbar – men framförallt är And We Should Die Of That Roars live show passar allra allra bäst för både bröllop och begravning – helst samtidigt.

Har förstått att nya inspelningar är på gång, men hur går det till när du gör låtarna?

För länge sedan ville jag så ivrigt få träda in i extraordinära verklighetstillstånd för att låta musikgudarna sjunga genom mina lungor. Sedan råkade jag fastna där och kom aldrig mer tillbaka. Det extraordinära blev således en norm som förvandlade vardagen till någonting som för all tid förblir utom räckhåll för mig. Så jag kan inte riktigt påstå att jag ”gör” låtarna för det vore aningen missvisande då det ger ett sken som att jag står över dem – som om jag vore deras herre skapare. Och så är det inte! Snarare tvärtom! Det är mera jag som fogar mig under musikens oerhörda makt. Så jag ger mig ut i det här snåriga landskapet och blästrande sandstorm – såklart i motvind – och närmar mig låtarna med respekt och vördnad. Visste du att det bor åtminstone en vacker, förförisk, förödande, helt unik, dödlig och odödlig låt i varje musikinstrument? I varje liv? I varje livlös liten kropp som pryder fjärran sandstränder med lungorna fyllda med motorbåtsolja och nattkallt havsvatten och drunknade drömmar om ett liv som aldrig blev till… På varje plats! I varje tanke! Varje känsla! Det blir många låtar det! Jag letar alltså rätt på låtarna i deras egen miljö och försöker lära känna dem och förstå dem på deras egna premisser – se världen ur deras ögon. Ett inifrån perspektiv! Efter att ha träffat dem, fått deras förtroende och lärt känna dem förhandlar jag med låtarna om deras synliggörande för resten av världen. En intressant och lärorik process. Det vore felaktigt att tro att jag eller någon annan skapar låtarna. De har funnits där långt innan oss. De finns där idag och kommer att finnas för alltid. För! All! Tid! Evighet är deras namn. Och de är helt underbara! Ibland kan några ibland oss jägare och samlare råka få det privilegiet att få vara med och hitta riktigt fina låtar och synliggöra en eller flera av dem för världen. Lite som att avtäcka en staty. Men låtens prakt är dess egen och vi ska inte försöka sno åt oss något cred för det. Det enda vi kan vara stolta över är att vi kan vara mer eller mindre duktiga på att leta och synliggöra… och sedan handlar det såklart till en största del om ren tur. Allting är en tolkning av en tolkning av en tolkning av en tolkning av en…

And We Should Die Of That Roar är ju trots allt ett enmansband, betyder det att du spelar alla instrument i studion eller hur går processen till?

Enmansband? Det var snällt sagt! Tack! ”Army of one” brukade jag gärna hävda ibland när hybris tar över helt p.g.a. attitydöverdos. Eller så är det mer så att jag är en ganska snäll diktator i studion med Kapten som vapendragare. Men sanningen är att dessa beskrivningar fokuserar på fel saker. Jag brukar inte gå in i studion med ett gäng musiker – vanligtvis omnämnt som ”band” eller ”orkester” – utan mitt entourage består av alla dessa fina låtar som jag träffat och lärt känna under mitt upptäcktsäventyr. Du kanske inte ser dem, men de visar sig inte gärna för främlingar… man måste ju, som sagt, vinna deras förtroende – visa sig vara värdig deras glans. Och de gillar mig p.g.a. mitt genuina intresse för ljudets genealogi och själ och min erfarenhet som audioarkeolog. Så mitt jobb är att försöka göra ett avtryck av deras storslagenhet och deras mojo. Att fånga det med hjälp av diverse instrument och inspelningsteknologi för att kunna visa upp det för omvärlden. Ingalunda lätt uppgift. Men rolig! Och givande! Kaptenen är hittills den enda människan i hela världen som jag har låtit få träffa dessa låtar i person. Jag visste att de kommer att älska honom – och jag visste att han kommer att visa de den respekt de förtjänar. Och de gillar honom p.g.a. hans vördnad inför ljudgudarna och hans erfarenheter av uppenbarelser av det som komma skall. Så vi sitter där i en ring i studion, låtarna, Kapten och jag, och vi håller varandra i händerna och blundar… och sedan bär det av… lite som att resa i tiden tror jag… svårt att minnas exakt vad som händer under resans gång… men resultaten är alltid magnifika!

När släpps nästa album?

”När” är ett minst lika komplext begrepp som ”Var”! Albumet gror i detta flytande nu! Det kommer bli redo att lämna sitt sköte när det har grott färdigt. När exakt detta blir är svårt att säga men jag har en känsla av att det kommer att orsaka sådant stoj att det kommer bli svårt att missa när det gör sin entré. Glöm allt du hört – du har aldrig hört nåt som detta!!!

Är det något mer på gång just nu?

Albumets tillkomst används som prisma i en visuell skildring av den akustiska resonansen av dess framväxt där dess rötter och det eko det lämnar efter sig binds samman till ett enda tjockt rep. Ansvarig för denna konstnärliga tolkning av And We Should Die Of That Roars förehavanden är Mr. Bebruzeme. Han är hövdingen från en närbelägen stam Långt Borta och arbetar till vardags som kosmopolis och mångfald-är-en-resurs-guru på en institution som kallas för The Garden där han är verksam som både praktisk och själslig vägledare för framtida drottningar och kungar. Han älskar Humphrey Bogart och avskyr Steven Seagal. Få kan skaka kamera som han gör och om Kaptenen är den som får allt ljud att ljuda bättre så får Bebruzeme all bild att bilda bättre.

Berätta om det värsta eller roligaste som hänt er i studion eller på turné?

Det värsta som har hänt oss i studion är en ganska utdragen episod då en av låtarna som vi är angelägna om att visa upp i samband med det kommande albumsläppet inte gillade min och Kaptenens idé om hur den ska gestaltas. Våra ljudgrävningsfynd och syner av framtiden räckte liksom inte riktigt till. Storslagna bebopjazztrummor passade inte ihop med upp-tempo fuzzed-up gitarrer. Vi tyckte att den hade fel. Det var – och fortfarande är – en riktig diva till låt. Lite stroppig sådär. Så vi fick kompromissa. Söka en gemensam grund att stå på. Till sist gick det men det tog några veckor… kanske månader… alla andra låtar fick stå och vänta… och alla som vet nåt om låtarna vet att låtar gillar inte att vänta. Och speciellt inte p.g.a. en annan låt som bökar och kräver all uppmärksamhet. Jag tror att just den här låten kommer att utgöra titelspåret på albumet. Annars blir den så kinkig! Och det vet jag inte om vi – och de andra låtarna – kan hantera.

När du spelar live har du ofta bara en trummis med dig på scen, men tidigare spelade du i ett band. Är det stor skillnad om man jämför?

Allt har sin tid! Allt har sin plats! Och ändå så går det inte att förneka tid- och rumslöshet. Knepigt det där! Men om gjort med kärlek så är allt punk. Och blues! ”And We Should Die Of That Roar… med två man på scen… fick ut mer än ett storband!” – så skrev en av recensenterna om ett av AWSDOTR gig nyligen. Och så är det verkligen! (När recensenterna skriver på det här viset har de ju såklart alltid rätt!) Men det är annorlunda! Ett band är ett annat namn för en klan eller en ätt, med en helt säregen krav på uppoffring och lojalitet. Det var många gånger bökigt men väldigt givande och lärorikt att synkronisera allas konstnärliga strävanden, almanackor, idéer, egenheter i en punkklan. Ibland ser jag tillbaka på den tiden med kärlek och värme och känner mig till och med en smula nostalgisk. Men det är en hel del som är mycket enklare med att vara färre – rent praktiskt. Och så får ju mitt lilla ego ett större utrymme att tro att det är nåt. Och det tilltalar egot. Mig också! Men essensen av det jag gjorde då och det jag gör idag är i grund och botten samma. För det är sant att allt är blues om gjort med kärlek – lika mycket som det är sant att allt är punk om gjort med kärlek. Och ur den vinkeln är det svårt att särskilja blues från punken.Och det är nog därför som det är svårt att prata i termer av genrer överhuvudtaget. Och tiden! För tiden är nu! Allt annat är illusion. Dåtid är för alltid oss passé. Och framtid är för alltid utom räckhåll.

Vad vill du förmedla till publiken när du står på scen? och vad vill du att de ska känna efteråt?

Sanningen är att vi gärna tar snuskigt bra betalt för varje bokning som inte botar cancer, fixar världsfred, förvisar Trump till universumets döda vinkel eller liknande. Men AWSDOTR ger alltid valuta för pengarna! Och du kommer att ta två steg tillbaka undrandes ”Va’ fan hände just?!” och du kommer att gaspa för andan, du kommer att må dåligt och brottas med ångest och samvetskval i veckor framöver, dina fötter kommer börja dansa och ditt hjärta slå i baktakt, du kommer få brännskador av gitarrsoundet och sannolikt njursvikt och ögonbrynbortfall av en enmansslagverksensemble som svänger på dödligt allvar. En del akter glömmer man direkt efter spelningen. En del kan vara lätta att komma ihåg. And We Should Die Of That Roar kommer du inte kunna glömma! And We Should Die Of That Roar är ingen ordinarie helgtidsfördriv. Det är en institution, en helig ritual – endast för förryckta! Så mitt förslag är att du tar ett par dagar och sjukskriver dig efter spelningen… för att bearbeta det hela. Näh, fan, ta semester, tro mig!

Kan man se And We Should Die Of That Roar på en livescen nu i vår eller sommar?

Den pågående albuminspelningen har gjorts i ide på grund av ett flertal omständigheter vilket också har lett till att många erbjudanden om And We Should Die Of That Roar’s in-situ-in-persona-närvarande har ödmjukast avböjts för en överskådlig framtid. Men ingen panik, när tiden är inne kommer vi till en stad nära dig, när du minst anar det. Och det snart.

Freak Magnet bad And We Should Die Of That Roar göra en lista med fem låtar som inspirerat honom, och vi fick några kommentarer också. Låtarna kan ni höra i Spotify-listan här intill.

1. St. Louis Blues – LOUIS ARMSTRONG

Älskar leadmotivet här! Louis spelar den i ett perfekt tempo i den här versionen. Den är tung och sexig och timingen och känslan den framförs med är alldeles perfekt. Men jag älskar minst lika mycket det nedåtgående kromatiska kompet i arret som ger leadtemat ett magiskt lyft och tillsammans bildar de ett oemotståndligt groove. Sedan hänförs jag av det tvära men självklara scenbyte när leadmotivets vemod (moll) övergår till stickets lekfullhet (dur) och sedan tillbaka igen. Ett mästerligt sätt att porträttera de binära oppositionernas oskiljbarhet.

2. Dead and Lovely – TOM WAITS

En seg senkvälls-lounge jazzig groove driver denna  spöklika och vackra låt. Waits röst och nivå av berättande är i dess essä. Melodierna är förföriska i den här och Marc Ribots gitarrer är inte från denna värld. Hela ljudbilden är varm men mörk med ett lockande djup. Denna låt är en av mina personliga all-time-favorits.

 3. C’mon Billy – PJ HARVEY

Denna hjärtslitande kärleksberättelse är en av de få covers AWSDOTR gör live. PJ Harvey är en av husgudarna för mig. Det är någonting med rytmen i den här låten, hur den svänger, anslaget, fraseringen på både kompinstrument och sång, och hur de kompletterar varandra som gör den oemotståndlig.

4. When God Comes Back – ALL THEM WITCHES

Fuzz!!! Riktigt fint fuzzigt gitarrsound här! Och låten som helhet har en dragningskraft som är kännetecknande för All Them Witches. Råkade på en av deras låtar häromveckan för första gången och blev helt golvad direkt! Är ett fan nu!

5. In the Basement, Part One (Single Version) – ETTA JAMES

Denna är en klassiker. Helt underbar!!! Etta James sjunger som om morgondagen aldrig kommer och körerna är bland det lekfullaste jag har hört i en studioproduktion någonsin. Stökiga, oberäkneliga men ändå oerhört själfulla. Arret är perfekt och låten kulminerar sedan i gitarrsolot med dess specifika sound som man brukade få på den tiden, genom att spela in direkt i det analoga mixerbordet och köra in den i rött där. Väldigt speciell typ av overdrive som man bara måste älska!

And We Should Die Of That Roar´s musikvideo Nobody Cares: