Don Darlings: The Reverend (Sång), Per Romwall (Bas),Tony Martinsson (Gitarr), Johan Conse (Trummor)
THE DON DARLINGS. Göteborgsband som spelat ihop sedan 2007, har ny musikalisk inriktning på gång. Från smutsig Honky Tonk Country rör de sig nu mot tongångar som lutar åt mörk postpunk. Sångaren Damon The Reverend som härstammar från Texas berättar varför, och en hel del annat, för Freak Magnets läsare.
Ni brukar vara fler på scen än det finns medlemmar i bandet, så för att få klarhet. Hur ser egentligen bandkonstellationen ut?
Medlemmarna är Tony Martinsson, Per Romwall, Johan Conse och så jag, The Reverend. Detta är kärnan i bandet idag men vi har, typ, en extra medlem i vår producent Hans Olsson Brooks (Svenska Grammofon Studion). Han spelar keyboard och har fått en större roll i bandets ljud under de senaste sex månaderna. När vi spelar live har vi dessutom normalt en extra gitarrist. Erik Samuelsson från We Are Wood är den person som har spelat live med oss mest sedan Martin Olsson lämnade bandet i december. Han är dessutom en otrolig ljustekniker. Vi har också en annan fantastisk gitarrist som heter Senan som kommer därnäst för andra spelningar. Han är en mytisk gåta.
Vilka andra band har ni spelat/spelar med?
Johan Conse spelade med The Carnation för flera år sedan, Tony Martinsson spelar med Moonlight Wranglers och Per Romwall spelar i The Torch. Själv har jag ett soloprojekt på gång med Thomas Pontén på gitarr, som är lite mer “Back to the Roots”, och som en del av detta, har jag startat ett samarbete med en fenomenal svensk författare som heter Peter Russberg .
Ni har beskrivit er musik som Dark Southern Americana tidigare, men senaste singeln ”Speed Of Light” låter mer postpunk även om det fortfarande är mörkt och melankoliskt. Hur ser ni själva på den nya musikaliska riktningen och hur blev det så?
Vårt ursprungliga sound var smutsig Honky Tonk Country som i ett live-sammanhang oftast förvandlades till en bråkig blandning av country, folk, rockabilly och punk. Vårt nya sound förändras fortfarande hela tiden, men det rör sig i allmänhet mot ett melankoliskt tyngre groove som jag inte vet hur man ska beskriva. I grund och botten hoppas jag att det får folk att dansa på spelningarna, och att de fortsätter dansa och lite till när de kommer hem. Vi är mycket nöjda med vart vi är på väg musikaliskt. Det är mycket annorlunda jämfört med den första skivan. Den andra skivan var mörkare och tyngre än den första, men mer Americana än country om du förstår vad jag menar. Med nästa skiva, har vi flyttat in i nya områden, och det är riktigt roligt. Jag började nyligen att lyssna på saker jag inte lyssnat på på länge, och det visade sig att vi alla ville gå i en ny riktning. Postpunk är verkligen det som varit I våra huvuden. Intressant mörker som ibland påminner mer om industriell musik ihop med konstig pop. Det blev så här eftersom det är vad vi vill göra. Punkt.
Vilka är milstolparna i bandets utveckling och framgång, och varför?
En milstolpe var att spela på Way Out West eftersom det var på vår favoritplats och klubb i Göteborg, Pustervik (Woody West). Ett annat stort ögonblick för mig var att spela i Berlin, och att göra flera europeiska turneér, eftersom det visade sig att flera olika typer av människor gillade vår musik. På Live at Heart förra året, gjorde vi tre spelningar på en dag, på tre olika platser och fick bra respons från varje publik. Jag ler fortfarande vid tanken på den dagen. Den gångna våren har vi gjort en Sverigeturné som har varit mycket rolig. Som du kan förstå, betyder livespelningar mycket för mig. Jag tror att bra spelningar alltid varit det vi brunnit för, och som drivit oss framåt.
Berätta om det värsta eller roligaste som hänt er i studion eller på turné?
Jag vet inte var jag ska börja. När det gäller studion, har vi haft en uppsjö av upplevelser. Det roligaste av dessa var när vi nyligen arbetade med Hans på Svenska Grammofon Studion. Det svåraste för mig var inspelningen av den första skivan, eftersom det var första gången. Låt oss säga att jag hoppas att jag har blivit en bättre sångare sedan dess! Haha. Listan över otroliga och skrämmande händelser på vägen skulle ta för lång tid att dokumentera här. De flesta av dem kan ingå i en bok jag hoppas avsluta detta år. Haha.
Dock bör detta nämnas. Strax innan vi lämnade Sverige för en Europaturné för två år sedan, bröt den framstående Mika Häkki (vår första basist som sedan gått vidare till välförtjänt uppmärksamhet i Monolord) foten i replokalen. Fråga mig inte hur det gick till. Det bara hände. Under samma turné, missade jag ett steg efter första set på en spelning med två set, och bröt nästan min fot jag med. Jag gjorde det andra setet sittandes på en pall, väldigt arg på mig själv, och den medföljande smärtan gjorde min prestanda snarare visceral. Jag åkte till sjukhuset efter spelningen och i slutet av turnén gick både jag och Mika på kryckor. Spelplatsen kallas “White Trash Fast Food” och har en fenomenal kulinarisk glädje kallad Elvis Burger. Låt oss bara säga att vi gjorde Spinal Tap stolta.
Ni har turnerat en hel del, men hur ser den perfekta uppladdningen ut inför ett gig?
Tja, det självklara svaret är när ingen har brutit några ben. Men perfekt är det när alla är utvilade och det finns en bra ljudtekniker, en bra ljustekniker, god mat, en bra sovplats där du kan ta en dusch innan spelningen, och en publik som är ute efter att ha en bra stund. Därefter väntar storhet.
Vad har ni för mål och framtidsplaner med er musik?
Vi vill göra musik som träffar dig i hjärta och huvud, och gör att du vill leva. Hur framtiden ser ut beror på vad som finns i ditt hjärta, huvud och hur du vill leva.
Och när blir nästa släpp?
Nytt album nästa år, och möjligen släpper vi något under hösten (singel eller EP). Allt beror på hur mycket vi skrivit under sensommar och höst.
Har ni några spelningar på gång?
Vi kommer att göra en eller ett par festivalspelningar i augusti, och sedan spelar vi på den underbara Live at Heart-festivalen i Örebro i början av september. Efter det vill vi fokusera på nästa album, förutom kanske några överraskningsgig.
Har ni något ni vill tillägga?
Om vi spelar i din stad, kom och se oss och ha en bra stund. Om vi inte spelar i din stad bör du ta oss till din stad, och ha en bra stund.
Vi bad The Reverend lista fem låtar som inspirerat The Don Darlings och kommentera varför, och så här blev resultatet. I Spotifylistan här intill kan ni höra låtarna.
1. Black Grease – THE BLACK ANGELS
Fuzz när det är som bäst helt enkelt, enligt mig. Man kan inte stå stilla när man lyssnar på den här låten. I alla fall inte jag. Texterna berättar en historia som är universell och beskriver kärleken till en outhärdlig plats.
2. Break Into Your Heart – IGGY POP
En perfekt modern poplåt. Den råkar också vara från Iggy Pop.
3. Death Trip to Tulsa – MARK LANEGAN
Perfekt blandning av ett tungt groove med precis rätt synthar. Och, naturligtvis, Mark Lanegan.
4. Temptation – NEW ORDER
Jag har avskytt överanvändning av synthar i många år, men den här låten motiverar deras användning för det används på rätt sätt.
5. Into My Arms – NICK CAVE & THE BAD SEEDS
Jag valde den här låten eftersom det förmodligen är en av de bästa kärlekssånger som någonsin skrivits. Väldigt många sådana låtar har skrivits, men denna är speciell. Häll upp ett glas och lyssna. Ge den en chans.