RÅTTANSON. Enmansorkestern från Rat City, eller Segeltorp som vissa uttalar det, har hållit på sedan 2013. Det handlar om garagerock och powerpop med mycket gitarrer, och just nu är han aktuell med debutalbumet ”Full-scale Shakeability” som finns på både vinyl och streamingtjänster.
1. Berätta lite om din musikaliska bakgrund och hur du startade enmansbandet Råttanson?
Rockuppfostrad i Flen av bröder och vänner. Flyttade sedan till Uppsala och bildade garagerockbandet the Rawhides, som slutligen förvandlades till powerpopgruppen Fanscene och som gav ut en CD5 ”French Poetry Ep” 1997. Detour records/Paisley Archive gav faktiskt ut en CD med Fanscene/Rawhides förra året. Efter Fanscenes insomnande var jag länge inaktiv. Teknikutveckling och ett sug efter att göra något av alla låtidéer som poppat upp under åren gjorde att jag – efter att en bas inhandlats – kunde börja spela in några låtar hemma. Tanken var från början att skriva låtar på svenska, därav namnet Råttanson (som historiskt sätt uppfanns som en Mållgan-figur). Jag hade dock några äldre låtar på engelska som jag ville spela in och dom började snart spelas på en del podcasts så nu har jag bytt språk och blitt en global filur.
2. Beskriv soundet och vilka faktorer som betytt mest för varför bandet låter som det låter?
För det första, trots att Råttanson är en enmansorkester, så försöker jag på inspelningarna få det att låta som ett garageband med två gitarrer, bas och trummor. Har alltid gillat Vic Mailes (Inmates, Dogs, Dr Feelgood, Motörhead) produktioner med mycket diskant så där har jag fått en del inspiration. Chips har ju också gjort bra garagerocksgrejor och Dave Edmunds visat på möjligheten att göra allt själv. Inspelningarna är ju väldigt lågbudget men jag försöker få förstå den analoga och digitala tekniken och få det att låta som jag vill. Proffs skulle nog slita sitt hår om de fick se hur jag gör och vissa skulle nog hävda att jag gillar ett ganska ”dåligt” ljud. När det gäller låtarna så kan man säga att det finns två sidor av Råttanson: en drar åt larmigt rockande medan den andra söker sig till powerpop och surfpop.
3. Vilka med- och motgångar har du haft under inspelningen av debutalbumet?
Det är flutit på ganska smärtfritt. Har väl svurit en del när jag inte riktigt har fått till det som jag vill (förargligt nog kan jag inte skylla på nån annan), råkat spela över något pålägg eller varit allmänt irriterad över min egen tafflighet. Sen är det faktiskt ganska trångt i fjärrvärmeskrubben där jag spelar in sången.
4. Berätta om det värsta eller roligaste som hänt i studion eller på turné?
Höll på att missa min releasespelning på grund av en japansk opponent.
5. Vad för intryck vill du att lyssnarna ska ha med sig hem efter en spelning med Råttanson?
Ett gott humör och ett fånigt leende på läpparna.
Har du något du vill tillägga?
Köp LP-skivan vetja!
Vi bad Råttanson att göra en lista med fem låtar som inspirerat och så här blev resultatet. I Spotifylistan här intill kan ni höra låtarna.
1. I Can’t Pretend – THE BARRACUDAS
Suverän powerpop av ett favvoband som också hade en rockigare sida.
2. Kör Dej Död – WILMER X
Wilmer X och Nomads är svenska favoriter och hela åttiotalets svenska garagerockvåg skramlade på fint. Är också stort fan av Klippanpopen.
3. I’ll Find Another – THE MILKSHAKES
Billy Childish bästa band. Får representera åttiotalets utländska garagerockvåg som också inspirerat.
4. So It Goes – NICK LOWE
Rockpile, Nick Lowe, och Dave Edmunds är alla hjältar.
5. The Girl Can’t Dance – BUNKER HILL
Mycket svag för vild och primitiv rock’n’roll. Här världens mest eggade vokalist Bunker som kompas av Link Wray. Har missbrukat samlingar som ”Sin Alley”, ”Desperate rock’n’roll”, ”Back From the Grave” och Nuggets genom åren.