Sofia Mono. Fotograf: Rickard Olausson, Skvader Media.
SOFIA MONO. Göteborgsbaserad soloartist med ett förflutet i band som Castlewoods och Quarterhortse, men som nu alltså står helt solo. Just nu aktuell med EP’n ”Monostic” som släpptes den 18:e maj, och föregicks av tre singlar. Hon har kallat sin musik Space pop/psych eller shamanpsychedelia, men ser det egentligen mest som konst.
Var är du ifrån?
Jag är uppvuxen vid havet i Onsala, ca 4 mil söder om Göteborg. Från början en liten bondhåla som växte till ett kustsamhälle för nyrika. Själv hade jag rosa/svart hår och gick klädd i kläder från UFF…
När startade din solokarriär?
Jag har musicerat sedan jag var bara barnet.
Jag har sen ca 2 år tillbaka tagit Mono som artistnamn och jag använder mig av det även i mina andra musikprojekt. I maj släppte jag min första EP sedan jag börjat kalla mig “Sofia Mono”.
Du har spelat i många band och konstellationer tidigare, men hur ser din väg fram till att du blev soloartist ut, om du tänker dig några musikaliska hörnstenar som betytt/påverkat dig och det som blivit ditt solosound som Sofia Mono?
Jag när min ständiga nyfikenhet med musik. Tar mig vidare och vidare. Jag har nog på något vis känt mig som solo även tillsammans med andra även tidigare. Försöker söka mitt uttryck oavsett vilka konstellationer jag figurerar i. Just för min nyligen släppta EP var det en sinnesstämning och en ny lekkompis i en effektpedal som visade vägen. Att jag skrev låtarna och nördade in mig på effekter i Berlin och att vi sedan spelade in i Johan Håkanssons rätt stumma lokal i Gbg, gav just denna inspelning en speciell karaktär som jag tycker är spännande.
Vilken musikgenre handlar det om?
Just på den här EP:nt har jag släppt mina egna tyglar om vad för musikgenre och projekt jag ville göra.
Vad som kom blev, på nåt sätt. Det är som ett slags konstprojekt. En egen självutlämnande utmaning, det är “Monoism” och Shamanpsychedelia. Hur det låter? Lyssna!
Du skrev alltså låtarna till din debut EP ”Monostic”i Berlin och spelade in dem i Göteborg, vilken betydelse har det haft för hela skapandeprocessen av EP’n?
I Berlin stängde jag å ena sidan in mig med min introverthet och min nya pedal, en TC-Helicon Voice live 2, nörderi på hög nivå. Jag programmerade och lekte fram nya sound, hittade ett sätt att sjunga med mig själv och byggde låtar på ett helt nytt sätt. Å andra sidan levde jag väldigt extrovert under en tid, nätverkade och spelade minst två livekonserter i veckan på olika barer, klubbar, öppna scener och hemmafester. Jag kom till Berlin med flera fragment till nya låtar och på rökiga caféer skrev jag klart texterna. Jag hade också ständigt med mig min textbok i fickan och satte pränt på mina känslor. Väl tillbaka i Götet träffade jag trummisen och producenten Johan Håkansson som i sin tur presenterade mig för Sven Lindvall. Vi snackade lite om låtarna och möjliga sound innan, men spelade sen in allt relativt fritt på två dagar i Johans studio; Beard Sound Studios. Spännande och läskigt, utmanande och frigörande samtidigt.
Din EP heter ju ”Monostic” som är ett ord du hittat på och betyder (om jag fattat rätt) ungefär ”Att vara ensam i sig själv, …att söka inom sig själv”, men även att man kan gå ”monostic” och att man då ”går sin egen väg, skiter i vad andra gör, vågar lyssna på sin intuition och vågar ha alla känslorna på utsidan”. Kan du berätta/utveckla med exempel när du gjort/haft/varit detta?
Ordet MonOstic har jag tagit från ordet MonAstic, som syftar på munkar och nunnors spirituella väg genom klosterliv. I en lek att hitta ord som innehöll ordet “Mono” blev det Monostic.
För mig betyder det ungefär att oavsett hur många människor som står runt dig så är du alltid ensam i dig själv. En individ. Du kan få hjälp, pepp, kärlek, såklart känna unity med andra men vi måste ändå alltid bära våra egna sorger, vår smärta, genomlida/genomleka våra egen liv. Att “Go Monostic” kanske kan betyda att våga stå för sin egenhet i ett stort hav av norm. Jag söker ständigt efter vem jag är, inom mig själv, i förhållande till världen, genom min musik, genom andras musik. Jag omvärderar och utvecklas, går igenom olika stadier av larv, puppa fjäril och föds musikaliskt på nytt.
Berätta om det värsta eller roligaste som hänt dig i studion eller på turné?
Jag älskar att grotta in mig i studion, speciellt med en av mina äldsta vänner Thomas Andrén, som jobbar på Studio Ooodion i anrika Music-A-Matic. Det var Thomas som spelade in och mixade Castlewoods skiva ‘Penguin’. På ‘Monostic’ är Thomas med som medmixare, gitarrist samt är den som mastrat EP:n. En av mina bästa musikaliska upplevelser var när vi båda var arbetslösa en tid typ 2010 och bestämde oss för att göra en låt om dagen från scratch i 7 dagar. Vi lekte med gamla Yamaha-synthar, leksaksinstrument, blandat med bandecho och gjorde trummor av distad tejp. De låtarna är fortfarande sjukt coola och något jag fortfarande lyssnar på. Kanske släpper jag dem i höst som “Lost Tapes”.
Du ser ditt soloprojekt och din musik som ett konstprojekt med musik mer än en produkt vilket är självklart, men vad har du för tankar kring hur du profilerar dig och musiken i olika sammanhang? Till exempel på bilder, skivomslag, i musikvideor, och annan merchandise?
Att tänka på hur en profilerar sig är i mångt och mycket att tänka på den där ”produkten” tycker jag. Inför Monostic ville jag göra lite annorlunda. Jag har helt enkelt testat att vara så fri som jag bara vågat! Ville t.ex. inte bestämma innan inspelningen exakt hur låtarna skulle arras och låta, inte bestämma exakt vad för genre det är jag skapat inom. Jag gick till fotografen med en mängd olika outfits jag fått låna av en designer och i stundens hetta lät jag de bilder och outfits som blev representera mig.
Jag har samarbetat med den fenomenala konstnären Ellen Macke Alström som gjort all min artwork.
I det samarbetet gav jag henne först mina låtskisser, sedan de klara låtarna och en beskrivning av vad de handlade om för mig. Till sist efter hon fått skissa ett tag fick hon låttexterna i sin helhet. Jag ville i största möjliga mån ge henne så stor frihet som möjligt utan att jag påverkade hennes bildval eller tankar. Som ett samarbete snarare än en beställning. Jag litar så på att hennes konstnärsjäl skulle förstärka mitt projekt, och som det har gjort det! Ellens bilder är mer än jag kunnat önska och ger mitt projekt en helhet. In och lyssna på Spotify för samtliga singlar och såklart EP:n, där kan ni se Ellens grymma artwork samlat.
Har du något du vill tillägga?
The owls are not what they seem.
Vi bad Sofia göra en lista med fem låtar som inspirerat henne och vi fick några kommentarer också. I Spotifylistan här intill kan ni höra låtarna.
1. Hounds Of Love – KATE BUSH
Kate var från start ett missförstått, konstnärligt geni som välförtjänt fått stor uppmärksamhet på senare år. Hounds Of Love-plattan är en av mina absoluta favvoplattor. Den här plattan och låten dansar jag frigörande till när jag är ensam hemma.
2. The Ministry Of Defence – PJ HARVEY
PJ-Harvey är en punkig urkraft med en sann råhet i sina texter. Jag älskar soundet på hennes två senaste plattor, men framförallt på plattan The Hope Six Demolition Project. Manskör, slapback reverb à la Elvis, sur saxofon och slamriga rytmer… Älskart bara! Just den här låten är en domedagslåt, lite à la Tom Waits-style.
3. The Gate – BJÖRK
Björk är en sån förebild för allt som är udda. Geniernas nördiga gudinna som äger ett eget universum av ljud. Livemusik är något som inspirerar mig starkt och i sommar ska jag få se henne på Dalhalla. The Gate är en magisk låt från hennes senaste kreation Utopia. Videon i samarbete med filmare, maskskapare, digitala konstnärer och designers är från en annan värld. Jag är besatt av den videon och är så glad för henne och möjligheten hon har att göra den typen av stora, weirda helt underbara kreationer. Vilken dröm! Tänk att hon finns bortanför all mainstreamskit. Tack som f*n Björk!
4. Bloody Mother Fucking Asshole – MARTHA WAINWRIGHT
Martha har en sån lidelse i sin röst. Hon lirar slamrigt när hon rengar på sin gitarr och hon liksom bara kör. Såå gött! Den här låten sätter jag på vissa dagar när jag är sur på all skit som kvinnor får och har fått utstå från män genom tiderna och än idag. Bästa titeln ever och med på typ alla mina låtlistor!
5. I Am One Of Those – LEA
Ibland lyckas en leva i samma årtionde som en favoritartist. Jag har dessutom lyckats leva i samma kretsar, i samma stad som denna skatt. Lea är en ny stjärna och hennes debutplatta “Diamonds” en given klassiker. Jag har lyssnat igenom plattan från början till slut säkert hundratals gånger, såsom jag bara gör med riktigt bra plattor. Den tröstar mig som en varm moderskram på nåt vis.