Adam Nilsson
ADAM NILSSON. Född i Luleå och uppväxt från 10 års-åldern i Småland, tog han sedan sitt pick och pack till Stockholm 2001 och har stannat där sedan dess. Efter band som Tysta Mari, Passagerarnas Rockorkester, Stilett, och Insatsstyrkan som var den egentliga solostarten (fast med band), går han nu helt solo och albumdebuterar med ”Det Stavas Blues” som släpptes 16/5. Aktuell som han är blir det därför några releasegig nu i helgen.
1. Med bakgrund inom punken och med band som Tysta Mari, Passagerarnas Rockorkester, Stilett och Insatsstyrkan på meritlistan har du lite att jämföra med. Vilka är dina bästa minnen från då och hur skiljer sig soloartisten Adam Nilsson från banden?
Dom flesta låtarna på den här skivan är låtar som inte fick rum i Tysta Mari eller Passagerarnas Rockorkester. Låtarna är mycket lugnare och texterna är framförallt personligare.
2. Dina texter känns väldigt självutlämnande och verkar tagna direkt ur ditt eget liv och bakgrund, men vilka andra ställen hämtar du inspiration ifrån?
Andra artister, böcker, filmer, Från mina vänners liv, politik. Skriver nästan alltid texterna i telefonen när jag åker buss eller tunnelbana.
3. Stry Terrarie har producerat din solodebut ”Det Stavas Blues”, och han har betytt en hel del för hur inspelningen gick till har jag förstått, men vilka med- och motgångar hade ni?
Hela inspelningen gick sjukt smidigt. Enda motgången jag kommer ihåg var en promenad med en bag in box, Vi skulle gå lite efter varje glas vin för att skaka av oss ruset men det blev tätare och tätare mellan stoppen och till sist så hamnade vi i Strys kök och rätt var det var så var klockan två på natten. Vi spelade inte in mer den dagen, men det var kul som fan.
4. Berätta om det värsta eller roligaste som hänt dig i studion eller på turné?
Inspelningen av första skivan med Stilett är bland det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Vi bara garvade och hade kul. Vi gjorde två-tre kort rep innan och lekte fram plattan i sammanlagt fyra dagar i studion.
5. Vad vill du förmedla till publiken när du står på scen? och vad vill ni att de ska känna efteråt?
Jag har faktiskt aldrig tänkt så, inte ens när jag skriver låtar. Det brukar slå mig när jag snackar med folk efteråt, att det faktiskt finns folk som bryr sig om texterna, precis lika mycket som jag gör.
Har du något du vill tillägga?
Nää
Vill ni se och höra Adam Nilsson Live så gör han en akustisk miniturné redan nu i helgen. Se till att ni befinner er på något av ställena här nedan bara.
18/5 – Vinnys, Malmö
19/5 – Crippas Café, Göteborg
20/5 – Lyckliga Gatan, Solna (Stockholm)
Vi bad Adam Nilsson göra en lista med fem låtar som inspirerat honom och resultatet ser ni här. I Spotifylistan här intill kan ni höra låtarna.
1. (White man) in Hammersmith Palais – THE CLASH
Tidlöst budskap, allvarlig med glimten i ögat. Clash är nog det band som snurrat mest hemma hos mig och det bara fortsätter…..
2. En yngling – DAN BERGLUND
Ett tungt men vackert mästerverk.
3. How a Resurrection Really Feels – THE HOLD STEADY
Tycker Craig Finns texter är helt jävla otroliga, det låter alltid positivt fast det är så mycket skit och mörker.
4. Ritual – GARBOCHOCK
Egentligen ska det vara versionen som är med på samlingen ”Laddat Lugn” med Stry, men den finns inte digitalt. Den tog mitt punkintresse mot en ny riktning och jag är fortfarande på samma väg.
5. Till Himmelen – MAGNUS JOHANSSON
Magnus Johansson har gjort extremt mycket bra och just den här låten är bland det ballaste som skrivits på svenska. Tycker fler borde lyssna på Magnus.