Henrik Appel. (Foto: Staffan Fagerberg).
HENRIK APPEL. Nybliven soloartist boende i Stockholm, men med rötterna i Arvika. Efter ett flertal band blev han soloartist då Luke och Johan på PNKSLM för ett halvår sedan sa att de ville ge ut hans album. Plattan är släppt och låter som en blandning av folk, garage och glam ungefär säger Henrik själv som just nu är aktuell med musikvideon till låten ”Struggle”, gjord av Mimmi Andersson, och ett gig i butiken Push My Buttons (Stockholm) i december.
1. Berätta lite om din musikaliska bakgrund och den snirkliga vägen via olika band till den soloartist du är idag?
Det började nog när jag var 15 år med att jag startade ett band som hette Kilroy tillsammans med mina vänner Gustav Öhman Spjut och Jakob Ljungberg (som nu är högaktuellt med sitt band Second Sun). Jag spelade bas vilket jag egentligen inte kunde haha. Vi ägnade dom första två åren med att repa samma två låtar minst tre-fyra gånger i veckan, och vi bodde typ i replokalen…tror till och med vi sov över där ibland. Det var efter det som det tog fart. Vi blev besatta av 60-talet och gjorde typ allt för att vi skulle låta som tidiga Small faces och klädde oss som att vi levde 1966 haha, och blev helt plötsligt ett populärt lokalband i Arvika. Sen kom Myspace. Det betydde otroligt mycket för oss. Vi kunde helt plötsligt åka på turnéer i Europa. Vi turnerade en massa, kanske 6 Europaturnéer på 4 år, ända tills vi alla flyttade till Stockholm och sakta började nedmontera bandet.
I Stockholm träffade jag Martin Savage och startade ett band som hette Wild Fangs tillsammans med honom och Christopher Clemons. Det var första gången som jag spelade gitarr i ett band och sjöng till och med leadsång på några låtar. Vi försökte nog låta som Gories och Oblivians. Vi roterade mellan instrumenten, två gitarrer och trummor där man står upp och spelar. Det finns en hel skiva inspelad och en tre-spårs EP som skulle ha släppts men det blev aldrig av. Vi hade två intensiva år sen dog det ut, (så om någon där ute är intresserad av att släppa det så är det bara att höra av sig).
Sen startade jag Lion’s Den tillsammans med min vän Annie Jonasson, som också är den jag blir mest inspirerad av när det gäller att spela gitarr. Hon var även med i Kilroy och har ett fantastiskt band som heter Growth. Lyssna på dom! Dock så tog inte Lion’s Den fart förrän två år senare och då hade Annie hunnit hoppa av. Nästan samtidigt som jag startade Lion’s den så började jag spela i Martin Savage Gang, och vi spelade så mycket att det inte riktigt fanns någon tid över. Det var först efter att jag hoppat av MSG som jag fick tid till Lion’s Den, typ 2015. Men förra året så slutade vår basist Sabina och i samband med det, när jag och Anton Strandberg som spelar trummor letade efter en ny medlem som nu är Vendela Engström (från bandet Vidro) så fick jag plötsligt massa tid över. Jag har skapat dom här låtarna lite pö om pö bredvid allt annat jag gjort och tänkte att nu ska jag fan spela in den här skivan. Så jag och Annie Jonasson som jag nämnde innan, började repa där hon prövade att lägga bassynt på låtarna. Och sen kontaktade jag Konie och vi spelade in.
2. Vilka faktorer har betytt mest för dig och din utveckling, och kan ses som anledning till varför du låter som du låter?
När jag var 15 år så hade jag och min vän Per beställt vinylskivor från Hotstuff. Jag hade beställt Surrealistic Pillow med Jeffersson Airplane och han hade beställt Skivan Velvet Underground and Nico. Jag kommer ihåg att vi satt i hans pojkrum och hade precis packat upp skivorna. Vi hade tänt ljus och rökelse hahaha vi var såna små drömmare. När vi satte på Velvet skivan så blev jag så avundsjuk på att det var Per som hade köpt den. Jag tyckte den var så himla bra och särskilt tyckte jag att dom lugna låtarna som Nico sjöng på var så himla bra, hennes röst och hur allt lät. Velvet Underground är ett av få band som jag hela tiden kommer tillbaka till. Det finns så mycket där som jag blir inspirerad av, hur dom spelar och att det är helheten och känslan som räknas och inte om alla instrument spelar perfekt. Lyssna bara på basen i början av låten I’ll Be Your Mirror exempelvis, så charmigt. Surrealistic pillow har jag nog inte lyssnat på sen jag var 15 haha.
En annan händelse var när jag som 20-åring upptäckte det amerikanska skivbolaget In the Red Records och började köpa alla skivor som jag hittade som släpptes där. Kommer ihåg att jag hittade Blood Visions med Jay Reatard på Bengans i Göteborg och köpte den bara för att det stod In The Red Records på baksidan. Och vilken skiva det var! Där någonstans hittade jag modern musik som jag tyckte om, där mycket av det som jag gick igång på hos Velvet Underground återkom… Den där känslan av att det inte behöver vara perfekt för att beröra.
En live-upplevelse som har betytt mycket för mig hände hösten 2011 när jag och Martin Savage gick till båten Vieille Montagne i Stockholm för att se på ett amerikanskt band som jag aldrig hört. Spelningen var på en onsdag eller någon annan veckodag och det var kanske max 40 personer i lokalen som såg på förbandet när vi kom nerför trappan. När det amerikanska bandet Viva L’American Death Ray Music väl gick upp på scenen, vitmålade i ansiktet, och jag har för mig att Nicolas Ray som sjunger hade mantel, hatt och boots på sig, blev jag helt såld redan efter första låten. Det var som att dom förenade allt som jag tyckte om. Man kunde höra Velvet, Can, The Fall och Brian Enos glamperiod samtidigt som det lät alldeles eget. Efter andra låten var vi max 5 personer som stod kvar och kollade haha. Jag blev så himla inspirerad av dom, och är fortfarande, att det kom så mycket ljud ur tre personer med så enkla medel. Och samtidigt kändes det lite farligt, androgynt och sexigt. Lyssna på skivan Miles of Smiles, Towns of Frowns. Det är ett mästerverk. Två år senare lyckades jag träffa dom i Memphis när vi spelade på Goner fest med Martin Savage Gang. Dom berättade att Stockholmsspelningen som jag varit på var en av dom jobbigaste spelningarna dom gjort och att några hade velat spöa dom efter spelningen. Galet.
Men även alla jag spelat med genom åren har påverkat mig i hur jag skriver låtar och spelar.
3. Som soloartist har du valt ett avskalat och naket sound och det känns som att du blottar dig och blir personlig genom texterna. Hur går det till när du gör dessa låtar?
Ja det stämmer. Det är väldigt medvetet med musiken. Jag ville försöka skapa så mycket känsla som möjligt med så lite medel som möjligt, så jag gjorde en regel för mig själv att försöka hålla mig till att ha högst tre instrument på varje låt, vilket jag nästan lyckades med, med undantag från Tomorrow som har fyra. Men för det mesta så är det bara två instrument och ibland tre, så att tystnaden även får vara en del av ljudbilden. Sen ville jag att det skulle vara mixat som gamla inspelningar när man inte fegar med volymerna utan ibland låter instrument nästan vara galet höga i relation till varandra så att dom tar ordentligt med plats när dom väl hörs. Med texterna så har det nog bara blivit så. Tror jag är ganska personlig i Lion’s Den med, men där är det en annan kontrast i musiken, ganska glada och peppiga låtar men med sorgliga texter, medan här förstärks texterna genom musiken och allt går lite mer i linje med varandra. Jag skriver låtarna på min akustiska gitarr som jag fått ärva av min farmor Helga. Tror alla låtar jag skrivit är gjorda på den.
Oftast när jag aktivt försöker skiva en låt så blir det skitkasst. Det är när jag inte försöker och bara låter det komma utan att det finns någon press som det kommer och helt plötsligt har jag en låt. Sen spelar jag typ in allt på ljudinspelaren på telefonen, både bra och dåliga saker, och improviserar fram en text. Sen lyssnar jag på det och ser om det finns nåt där. Om det inte finns nått så gör jag så tills jag får fram nåt som jag kan bygga på. Har hundratals snuttar av låtar på mobilen. Det mesta är skit men ibland kan man gå tillbaka och hitta ett och annat guldkorn och försöka jobba vidare med. Tycker text är jättesvårt. Är väldigt självkritisk med, vilket kanske inte hjälper haha. Vissa låtar är gjorda i stunden men andra har tagit flera år att få helt färdiga, och några låtar på skivan har jag skrivit tillsammans med Emma Lind som är en grym textförfattare.
4. Vilka med- och motgångar hade du med inspelningen av solodebuten ”Burning Bodies”?
Allt var faktiskt bara positivt med inspelningen av skivan. Väldigt kul att jobba med Martin Ehrencrona aka Konie som har Studio Cobra. Känns som att vi har samma grundsyn och han förstår vad jag är ute efter. Sen var det väldigt kul att Hannes Ferm aka HOLY var med på skivan. Han är grym. Och att Emma Lind var med och sjöng.
5. Hur ser framtiden ut för Henrik Appel? Har du några andra musikprojekt på gång eller är det ”bara” solokarriären som gäller framöver?
Det händer massa saker faktiskt. Jag har precis spelat in stämningsmusik till en föreställning av Olle Saloranta Strandberg och Sara de Vylder som kommer spelas nästa år som jag tror ska heta The Cloud Jump. Sen senare i vinter ska vi spela in en ny skiva med Lion’s Den som kommer komma nästa år. Sen har jag börjat skriva på nya låtar till en ny soloskiva. Så det händer massa roliga saker men försöker samtidigt ta det som det kommer.
Har du något du vill tillägga?
Ta hand om varandra, var snälla och tänk inte bara på er själva.
Vill ni se och höra soloartisten Henrik Appel live så spelar han i Stockholm i december. Det blir även ett par gig med LION’S DEN I November.
9/11 – Showdown, Musikens Hus, Göteborg. LION’S DEN
10/11 – Uddevalla. LION’S DEN
?/12 – Push my buttons, Stockholm. HENRIK APPEL
Vi bad Henrik göra en lista med fem låtar som inspirerat honom och vi fick en bra anledning till varför det blev just de låtarna. I Spotifylistan här intill kan höra låtarna.
Det här är de fem låtarna som jag hade med mig till Konie för att visa vad jag var ute efter med skivan. Låtarna har olika stämningar och ljud som jag hade funderat över.
- Famous Blue Raincoat – LEONARD COHEN
- Mos E17ley – COUNTRY TEASERS
- I Go To Sleep – ANIKA
- Reason to Believe – KAREN DALTON
- Sister Ray – THE VELVET UNDERGROUND