Punkrock för tio år sedan som ändå känns aktuell och ständigt har saker på gång som en rörelse runt själva epicentrum. Mig. Eller Jay. ANGRY ANGLES – Things Are Moving
Genom rökridåer behövs brinnande ögon för att se, så jag följer den mörka rösten med ljusets hastighet, men mitt ljus är av stearin och står still. THE DON DARLINGS – Speed Of Light
Tio år gammalt original uppvisar en slags gitarrpop med rejäl sötma i framförandet och trots gitarrattacker blir det bara snällt. Men snällt är bra. THE LITTLE FLAMES – Put Your Dukes Up John
Smutsig gitarr, en dunkande trumtakt, lite hoho-doande i refrängen och lyrik om en sökare är allt som behövs tycker jag och klappar händer. BARNS COURTNEY – Hands
Musik som Larmar på rätt friskt och i mitten en röst som försöker göra sig hörd, och när jag hör känner jag mig inte störd. Bara förförd. PSYKMISSIONEN – Sommar, Magspark Och Ångest
Psychobilly i högt tempo pådriven av sångaren med den rossliga rösten väcker danslusten i mig, men det är inte sådant jag gör. Jag diggar bara. THE MONSTERS – It´s Not My Way
Sansad brittpop med allsångsrefräng från Melbourne om hur balanskampen mellan två olika livsstilar i samma person påverkar densamme. THE CREASES – Impact
Punkrock på väg att göra något olämpligt samtidigt som förmågan att spela svårflörtad och låta desperat på samma gång framträder tydligt. THE HUNCHES – You´ll Never Get Away With My Heart
Småstökig folk-pop som spelas med känsla och en skön röst vid micken samt ett smålikt lån så lättsinnat att jag hoppas de inte glömmer mig. TINY LITTLE HOUSES – Milo Tin
Charmigt ärlig tuggummipunk som kan göra en stum av beundran, men jag väljer att bara le istället, för kärleken är inte blind, bara mållös. LISA PRANK – Luv Is Dumb