Efter domedagsintrot kommer ett gitarrbaserat anfall som attackerar mig med punksång som om jag vore dödlig. Och det är jag. Dödligt förtjust. VIDEO – New Immortals
Hes-vacker röst hoppas ropa tillbaka Corinne klockan 06.00 på morgonen i en film vi andra inte får se fast vi gärna vill för att få höra låten igen. BLACK HONEY – Corinne
Med manisk taktfasta munsbitar tuggar de sig igenom rökmaskinens avkommor för att avge skuggor och musik som skydd mot bländande ljus. DEAF WISH – They Know
Spretigt gitarrplinkande och mjuktrumma rullar på medan skönirritationsnoisiga ljud drillar i bakgrunden, tills allt fokus är på gatan. DRINKS – Focus On The Street
På en och en halv minut hinner de låta sprucken punkrock väcka spellusten i gitarrarmen, och samtidigt säga tillräckligt utan att snacka skit. BUCK BILOXI & THE FUCKS – You Can´t Tell Me Shit
Med stämningsfulla stämmor och akustisk sättning låter de mig njuta av deras vackert mjukljuva enkelhet stark nog att få skogshuggare tårögda. VIDAR – Shelter
Tongångar sjungna självsäkert som en dåres tro på sig själv genomborrar den mörka ljudvägg de byggt upp av idel dimridåer och musikalisk kakafoni. DEAD SOUL – The Fool
Med psychrock-svajig gitarr och indiestuk sjungs det om musikscenens ytliga ryggdunkar-träsk och de som borde prata mindre och spela mer. HONEYMILK feat. DE MONTEVERT- Psychrocker
När mörk nordmystisk visa sjungs med darr i rösten till gotiska rytmer och psykedeliska gitarrslingor, kravlar man in i sig själv för att mysa. DE UNDERJORDISKE – Kravler Ind I Sig Selv
Allt hon sa var en refräng som ett slags Nanana-nannande men det var ackompanjerat av grym musik och egentligen var det han som sjöng det. THE BONGO CLUB – All She Said